Jag vet inte vad det är, men jag vantrivs på den här bloggen och jag vet inte riktigt varför. Flyttar i alla fall till http://stetoskop.devote.se/ och tänker nog stanna där ett bra tag, så ni får gärna följa med. Jag förstår visserligen om ni inte orkar och i så fall får jag väl helt enkelt börja om från ruta noll. Men så är det. Tryck här om ni vill komma dit. Puss.  

(Sådant som får mig att må lite bättre mitt i allt: spela tv-spel med min yngsta lillebror, när han hör av sig, att köpa en taklampa som ser ut som en jordglob, rött läppstift, att komma någonstans med en skoluppgift, "du har presterat strålande bra i samhällskunskap det här året", dricka varm choklad till frukost en helt vanlig skoldag, snusklubbor, spela templerun på iphones som tillhör andra personer och att tänka på att jag bara har en termin kvar innan jag tar studenten. Vad tänker ni på när könsmaktsordningen, klassamhället eller liknande saker får er att vilja spy?) 

"Vill du sitta här?" 

Jag ser att han har lämnat en liten plats bredvid sig, tryckt ihop sig för att jag ska också ska få plats. Men jag sätter mig i soffan bredvid och när han lutar sitt huvud mot min axel så flyttar jag mig en bit bort. Vill egentligen ingenting hellre än att vara så nära det går, vet inte varför jag gör såhär mot honom. Vet inte varför jag gör såhär mot mig själv. En trött fjäril fladdrar till i min maggrop när jag tittar åt hans håll och hans ögonfärg flyter ihop med min när våra blickar möts någonstans halvvägs. Jag är trött på att låtsas om att han inte är någonting mer än vänskap för mig, men vi befinner oss på gränsen mellan två verkligheter och det gör så ont att stå precis där så jag stannar kvar på mark byggd av drömmar skapade endast av mig.  

Mitt liv just nu går ut på att skriva halvviktiga mejl, planera tre kurser samtidigt, skriva projektarbete och under lediga stunder dricka varm choklad, titta på film, läsa och lyssna på musik. Läser alla positiva lappar jag fick under min vecka på bommersvik och mår nog bäst över stycken som "du har den skarpaste feministiska analysen i gruppen", "du är en tydlig ideolog", "du är roligast i Sverige" och "du är en förebild och ledare". Snart dyker det förhoppningsvis upp en dikt här och jag gjorde nyss ett kuvert som jag skrev "LONDON" på och satte upp på väggen.  

Ett år, saknar så det gör ont.  

Vad bommers är finns ganska så bra förklarat här. Tänker att det kan vara bra att läsa om man inte vet. I alla fall så har jag spenderat ungefär en vecka där, och det har varit så himla fint att ni omöjligt kan förstå. Det enda hemska med veckan var att vi hade ett manssvin/sexist/vitheterosexuellmedelåldersman som föreläste om retorik, som tog en tjej på låret och sa "men varför tror du att de kallar dig lilla gumman" nedlåtande när jag förklarade att det inte spelar någon roll hur väl vi kvinnor förbereder oss och hur bra vi än talar, för där kommer ändå finnas en gubbe som använder sig av härskartekniker. Eller nej, det sämsta var att allting tog slut så himla fort. Jag tänker dock att allt det bra ändå vägde upp: all god mat, alla inspirerande och färgstarka människor, finaste DLU A, alla skratt, alla sena kvällar och "nu gör vi revolution!".  

Vad som hände dessa sex dagar var i alla fall att tjugosex personer med ändå rätt så olika åsikter kom så oerhört nära varandra. Jag kände faktiskt ett band till alla dessa personer, att jag kunde prata med dem om det mesta som jag tänkte på. Såklart kom jag närmre vissa än andra, och såklart längtar jag just nu mer att åka till Marieke på Gotland och Sofia i Sörmland och Anna i Borås än vad jag längtar att åka till någon av de som jag pratade relativt lite med. Men ändå, helst vill jag att alla ska träffas nununu, det gör lite ont i magen för att jag saknar allt och alla så mycket.  

Att dansa sig svettig på ett dansgolv, snöbollskrig mitt i natten, att leka en bisarr klapplek och förlora nästan direkt, omfamningsleken, alla kramar, "jag är en liten liten gumma", charader, att sno den andra distriktsledarutbildningens (DLU B) gosedjur, att kärleksfullt driva med de som gick KLU (kommunledarutbildningen), få höra att man är en förebild, "jag kommer ihåg dig från kongressen även om vi inte pratade för jag tyckte att du hade så häftig stil", "jag vill flytta till Skåne", inse att det har varit en jobbig jävla höst för socialdemokraterna men att det finns hopp (hatar det ordet) för framtiden, inte vilja tänka på det men råka tänka mitt i all lycka att det som hände på Utöya; det hade kunnat hända oss, systerskapandet och alla underbara människor. Jag älskar SSU, för SSU får mig att förstå vikten av förändring och SSU får mig att utvecklas och förändras och stärkas i mig själv. I den vackraste arbetarrörelsen har jag dessutom hittat vänner som jag kommer att behålla hela livet, och bara för det är jag evigt tacksam.  

Hur har ni haft det den senaste tiden, finisar? Puss.  

Jag kom nyss hem. Äter juleskum och popcorn, är trött och ska snart sova. Berättar mer om min finfina vecka senare. SÅHÄR LÅNGT HAR MITT HÅR BLIVIT:  

Kamp och kram(p)! 

Du har möblerat om i mitt inre. Mitt hjärta har fastnat alldeles intill hjärnbalken och mina ögon har grävt djupa hål och fastnat i mörkret. Jag ser ingenting längre men ändå så gör det inte ont. Det enda jag vill göra nu är att ligga alldeles tätt intill med min rygg mot dina hjärtslags taktfasthet. Dina fingrar kan få vandra längs min högra höft och mina fötter kan få snudda vid dina i förbifarten för att känna efter om det verkligen är du. Det enda jag vill göra är att damma av all kärlek som vilar under i våra fingertoppar och komma dig lite närmre.  

Hej där. Kommer att åka bort i några dagar för att gå en distriktsledarutbildning på SSU:s kursgård, Bommersvik. Ska äta god mat, träffa nya vänner och må strålande bra. Jag hoppas att ni får en fin start på det nya året, och om jag inte hinner skriva någonting under tiden som jag befinner mig där så hörs vi igen när jag kommer hem den sjunde. Puss på er.  

T A C K